Nu var det jätte längesen jag skrev någonting i bloggen, har funnits dagar då jag verkligen hade behövt sätta mig ner och skriva ner alla mina känslor och tankar men jag har bara inte orkat. Varken velat eller orkat rota i det som känns här i livet. Stundtals eller faktiskt mestadels så har det varit bra allting, men sen kommer dom jobbiga tankarna och det känns som om hela världen rasar, om så bara för en timma eller två, ibland mer eller mindre.

Julen var riktigt jobbig måste jag erkänna, jag som älskar julen så mycket hatar den minst lika mycket om inte mera. Jag var säkert först i stan med att julpynta överdrivet mycket (dock inte lika mycket som vanligt)  här hemma och nu vill jag bara slänga ut allting och glömma julen och välkomna våren och våran efterlängtade bebis som kommer i Mars-April.

Viktuppgången tar kål på mig, allra mest psykiskt. Jag äcklas av att bara se på mig. Jag väger mera nu än jag gjorde då både Nikki och Mario föddes. Det känns väldigt tungt eftersom det är 13 veckor kvar till fullgången tid. Jag blir ju igångsatt före men vet inte hur många veckor jag är tvungen att gå, jag måste ju ändå gå såpass långt att barnet klarar sig fint utanför magen. Egentligen är 13 veckor ingenting gentemot dom 27 veckor jag redan gått. Men viktmässigt så blir det bara tyngre och tyngre nu och mitt humör blir allt sämre och skörare.

Hinner inte skriva mera nu, barnen behöver mig!

Lördag idag, vi ska snart iväg och kolla när Cornelia spelar fotbollscup i Holmalyckan, det blir väl att vi ser en match i alla fall. Sedan ska Peter iväg och träna med tjocka släkten. Själv ska jag bara ta det lugnt, kanske fixa lite mera med julpyntet här hemma och förbereda mig på en lång dag i Ullared imorgon.

Igår var en lite jobbig dag, eller inte dagen utan kvällen. Ringde och ville prata med mina barn vilket ledde till en ledsen Mario som ville komma hem till oss men inte fick för hans pappa. Mario var jätte ledsen och jag blev så frustrerad för jag kan inte bara hämta Mario fastän mitt hjärta skriker efter att ge honom en tröstande kram och ge honom orden om att jag finns där för honom, alltid ställer upp och älskar honom. Jag har inte rätten att trösta och ta mina barn ifrån deras pappa även då Mario säger att han vill hem till mig och ber om att få vara här. Försökte prata med pappan men det resulterade bara i att han blev arg och skällde på mig och slängde på luren, moget beteende.

När han slängt på luren kom tårarna och ångesten hos mig, mitt barn är ledset, mitt barn längtar till mig men får inte komma hit. Jag blev inte ledsen för min skull eller pga min ångest utan pga det som Mario måste ha känt, att hans mamma inte bryr sig, och inte hämtar honom när han ber om det. Om det ändå vore så enkelt ändå, om jag bara hade haft rätten att hämta min son när han ville det, utan konsekvenser. Hade barnen farit illa hos deras pappa hade det varit en annan sak, men dom har det jätte bra där. Nikki klagar aldrig utan det är bara Mario som är extremt fäst vid mig.

Men efter 5-10 minuter fattade deras far ett klokt beslut för Marios del och vi åkte och hämtade honom så han fick sova här inatt i alla fall och i morse kom hans farfar och hämtade honom.

Mario berättade att han försökte ringa mig redan i onsdagskväll två ggr men att jag inte svarade, vilket han inte gjorde då jag satt med telefonen eftersom jag sagt att han skulle ringa om han var ledsen. Men Mario blev jätte arg när jag sa att han inte alls ringt för enligt honom hade han och hans pappa ringt mig. Men på kvällen när jag messade med hans pappa så skrev han att allting var bra. Vem ska man tro på egentligen?

Allt jag vill är att mina barn ska få en bra start i livet och veta att dom har människor runt om sig som finns där för dom och aldrig sviker dom. Därför är det viktigt att aldrig säga en sak till ens barn och sedan inte hålla det. För om man gör det gång på gång så blir deras tillit till andra förstörd. Allt jag vill här i livet är att mina barn ska må bra och ha dom bästa förutsättningarna i livet.

Nu ska vi dra oss snart. Tjoho!!!

Igår var vi på ultraljud och dom räknade på hur stor bebisen var och vi fick ett nytt BF datum, blev framflyttade 11 dagar vilket för mig kändes som högsta vinst på lotto då graviditeten är tung och jobbig för kroppen och värken kommer allt mer för var dag som går. Allting såg bra ut och bebisen såg frisk ut så det kändes skönt.

Därefter skulle jag till psykologen vilket gick bra, som det i och för sig brukar göra men jag fick en hel del förklaringar på varför jag målar upp mörka bilder i vardagen och ser allt och alla så mörkt och som om alla är elaka i grunden och vill mig illa med alla deras handlingar och ord. Det är svårt att förklara för att ni andra ska förstå, men då man har varit med om så mycket hemska och negativa saker i sin barndom och i sitt liv så blir min verklighet dyster och svart, för mig är det självklart att människor vill mig illa och har dåliga avsikter med att tala till mig osv. Andras handlingar är för att skada mig på ett eller annat sätt. Och det är detta jag nu börjar att se i min vardag och då blir det som att jag lever mellan två olika världar. Jag ser fortfarande alla som hemska och mörka men har fått insikten om att jag har fel bild och kan nu mentalisera fram och tillbaka och öva mina känslor och tankar och succesivt få bort mitt gamla tankesätt genom att förstå att alla människor inte är elaka och utnyttjar mig eller vill mig illa på något sätt.

Detta är otroligt stort för mig, och när jag blir av med detta mörka sätt att se på omgivningen så kommer min vardag att bli så mycket lättare. Så nu vet jag med mig att jag har en jobbig och kämpig period framför mig men jag kan även se ljuset då allting faktiskt kommer att ordna sig och bli bra igen. Jag kommer inte måla upp hemska, mörka bilder av vad folk gör mot mig eller mina barn, människan kan vara god och förbli god från en början till motsatsen bevisas. Nu när jag skriver om det känns det lite skrämmande för om jag utgår från att ingen gör mig eller mina barn illa, tänk om det då händer något hemskt?! För händer det då något hemskt så är jag desto mer sårbar om jag förväntade mig någonting gott. Fast så kan man nog inte tänka heller. Nä, nu är mitt psyke totalt utmattat och orkar inte tänka mer på detta då det känns som en evighet till jag kommer ifrån och kommer över det andra har gjort emot mig.

Hur tänker NI? Är det någon av er läsare som målar upp ER verklighet på ett eller annat sätt, vare sig det är på ett negativt eller ett positivt sätt? Självklart kan ni vara anonyma. Men det vore intressant att se hur andra känner och tänker.

Helgen som varit har varit riktigt bra, i lördags hade vi barnkalas för Mario och Nikki. Barnen hade jätte roligt och var så nöjda med sitt kalas och all sin lek med deras vänner. Efter kalaset åkte barnen hem till min mamma och Håkan för att sova över där, det har dom sett fram emot länge. Så Peter och jag hade en lugn kväll på lördagen vilket var välbehövligt efter alla barnskrik som blev på kalaset, ungar som har roligt hörs en hel del. Söndagen startades ute i Östbovik på julmarknad tillsammans med Mamma, Mormor, Ulrika, Tobias och deras barn, samt Karl, Emelie, Alicia och Vincent. Det var mycket trevligt och barnen vann mycket priser på lotterierna vilket gjorde att deras glädje steg ännu högre och det är så underbart att se vad en vinstlott kan ge glädje i ett barns små ögon. Tomten var också där så att barnen fick, om dom ville, krama och prata med honom samt lämna önskelistor. Efter östbovik begav vi oss hemåt och hade storbak hela familjen, det blev lussekatter och matbröd. På kvällen blev det dessutom Bingolotto utan vinst, men det var skoj ändå.

Igår när Peter diskade så ville Nikki såklart hålla honom sällskap och hjälpa till, jag och mamma satt i vardagsrummet framför datorn och kollade bilder. Då hör vi Nikki säga till Peter “Älskar du mig? Jag älskar dig” Det var så himla gulligt så man bara smälte.

Jag har haft ett par bra dagar nu vilket är jätte skönt, dock har jag ont i kroppen av graviditeten men det kan jag ändå stå ut med trots att det är jobbigt och tungt. På onsdag är det dags för det rutinmässiga ultraljudet på mvc, det ska bli riktigt kul att se vilket datum den lille är beräknad att födas och komma ut till oss, så som vi ser fram emot detta och längtar.

Det har varit många, långa mörka morgnar, dagar, kvällar och nätter. Ingenting har sett ljust ut, ingenting har ens skymtat ett litet ljus. Jag minns inte sist allt var såhär mörkt i min vardag, eller rättare sagt så minns jag inte sist jag accepterade min mörka vardag. Alltid har jag tryckt bort min ångest och gjort saker för att fly ifrån mina egna tankar och känslor, tills nu, nu står jag öga mot öga med mina rädslor och mina inre demoner. Bara jag kan besegra dessa, men bara då jag kämpar och vågar möta dom. Det gör jag nu, jag orkar det nu och jag vill göra det nu, en gång för alla vill och ska jag ta den plats som jag förtjänar och som är min, det är min egen rättvisa och jag ska kämpa för mitt liv. Just nu känns det hoppfullt fastän jag vet hur lång väg jag har att vandra, och dom som sätter käppar i mitt hjul ska jag enbart ignorera och vända mig om för att fortsätta framåt.

Tyvärr har jag en jobbig känsla och röst inom mig som påminner mig om min borderline. Vilket innebär att jag inte alls vet hur länge denna kämpaglöd och dessa bra tankar stannar kvar, för om 2 timmar, 3 minuter eller 4 dagar kan allting se helt annorlunda ut. Känslorna kan vara några helt andra. Men som alla andra gånger så tänker jag kämpa emot och inte låta dom känslorna hinna ikapp mig, jag ska ta vara på dom här bra dagarna så mycket jag kan och försöka att inte hamna tillbaka in i det mörka. Varje gång har jag fightern inom mig som tror att jag kan besegra allt, till och med en vidrig, äcklig och hemsk sjukdom som borderline.

Ofta tänker jag att, jag har inga diagnoser, det är väl inget fel på mig? Och visst, det är det inte, absolut inte. Jag lever bara i en lite jobbigare vardag än andra där känslorna är svåra att greppa och kontrollera och där lycka och sorg ofta går hand i hand med mera.

Men jag kämpar mer än någonsin nu, känns det som. Ser fram emot ett liv tillsammans med Peter och mina älskade barn. Lycka, skratt och kärek!!!

Förädling. Utveckling. Sorg. Glädje. Makt. Begär. Kärlek. Tårar. Skratt. Hat. Värk. Skam. Förädling. Utveckling.

Den mörka tidsepoken. Ångestens tid. Den mörka Perioden. Tomhetens källa.

Lyckans sken. Frihet över sitt liv. Behandla väl. Solsken. Vägen mot framgång. Våga vara jag.

Har mått extremt dåligt den senaste tiden, av olika anledningar. Både stora som små men också enorma. Jag kan inte svara på hur jag klarar av dagarna längre för på något vänster så går det bara, trots den starka ångesten som skär igenom min kropp så sitter jag här, levande men med stora blödande sår i hjärtat. När ska detta ta slut? När kan jag få sinnesro och tycka att livet är glädjefyllt och värt att leva. När ska folk sluta vara elaka emot varandra och NÄR ska folk våga ta ställning för vad som är rätt och fel?

Jag känner mig så grymt sårad och besviken på mina syskon och även på vissa vänner så det finns inte. Jag har ofta trott att allting är MITT fel eftersom alla accepterar andra personers sätt att vara emot mig men då jag sedan pratat med min grupp och även min psykolog som inte är inblandade i allt så förstår dom inte hur man kan acceptera ett beteende som har varit.

Har så mycket inom mig som bara bankar och vill ut, som behöver komma fram för min egen skull. Men jag orkar bara lite åt gången. Det gör ont att minnas, att känna och att bearbeta, det gör ont att leva.

Inatt vaknade jag av att jag var tvungen att kissa, som vanligt, och kunde därmed inte somna om igen på ett bra tag. Vred och vände mig samtidigt som tankarna flög förbi i en himla fart. Jag hann säkert tänka på alla möjliga saker men en sak satte jag stopp för, ältande om vad jag sagt och gjort, sett ut under dagen.

Varför ska jag alltid klanka ner på mig själv? Varför kan jag aldrig duga i mina egna ögon? Så länge jag inte duger i mina ögon hur ska jag då kunna duga i andras ögon? Men tydligen gör jag det, för Peter ger mig alltid komplimanger på både mitt utseende och mitt sätt att vara, så något rätt måste jag ju ändå göra. Gentemot honom i alla fall, men å andra sidan så är det kanske inte lätt att se något positivt i sig själv när man så många gånger hört så mycket negativt om mitt sätt att vara.

Men nu kom jag att tänka på en sak som hände i MBT-gruppen för några veckor sedan. En i gruppen hade träffat en person som jag låg inne på BUP med när jag var 16 år och hon hade sagt två saker om mig, att jag var jobbig i form av min otroliga energi/dampighet MEN även att jag var snäll och tog hand om alla. DET ENDA jag hörde då var att jag var jobbig, jag blev ledsen och sa “där ser ni, jag är bara jobbig och alla pratar illa om mig” Men då hade jag inte överhuvudtaget hört det positiva hon hade sagt om mig, just dom orden hörde jag aldrig utan fokuserade enbart på det negativa om mig själv vilket hon i MBT-teamet var tvungen att uppmärksamma mig på. Detta är ett stort problem för mig, jag lyssnar inte på allt som alla säger och tar i stort sett alltid bara in det negativa jag hör om mig själv.

Då Peter säger något positivt hummar jag bara och kastar iväg komplimangerna utan att ens försöka tro på det han säger för enligt mig så snackar han bara skit för det går inte att älska mig eller ens tycka det minsta om mig. Jo, som mamma kan man älska mig och tycka om mig och som mina barn gör så älskar dom mig för att jag är deras mamma och för just mina barn så är jag världens bästa mamma. Så är det och den biten förstår jag väldigt väl och i den rollen är jag trygg.

Och appropå mammarollen så måste jag avsluta nu för att ringa läkaren åt Mario som har ont i magen ofta, inte kul. Hoppas läkaren kan hjälpa honom. //Lizette

Idag är Peter på årsfest med Rugbyn och egentligen är det Emils helg med barnen men jag fick ha Mario efter dom varit på bio så har jag honom inatt och imorgon bitti kommer Nikki klockan 08 och sen ska vi lämna dom hos Emil på eftermiddagen. Så denna veckan utan barnen känns inte så lång eftersom jag får träffa barnen såpass mycket under hans vecka.

Mario är otroligt mammig just nu vilket han känns alldeles för gammal för att vara, han är fem år och är som en klisterlapp på mig. När Emil hämtade barnen i onsdags kollade Mario på mig, djupt i mina ögon med en bedjande blick om att han skulle få stanna hos mig. Jag sa till honom att det kommer gå bra hos pappa och att dom kommer få kul men han såg så himla bekymrad ut. Sedan ringde han mig dagen efter och längtade redan till det skulle bli onsdag. Jag tror inte på något vis att han inte mår bra hos sin pappa, absolut inte, dom har det nog bra men här hos oss är dom friare och jag och Mario har alltid stått varandra så sjukt nära. Mario vill alltid veta min åsikt om allting innan han uppfattar sig en egen, detta kanske är normalt till viss mån men pojken är livrädd för att mista mig. Ibland undrar jag vad han tänker, tror han att jag någonsin skulle lämna honom? Det skulle aldrig ske. Helst skulle jag vilja ha honom här varje dag men han behöver vara hos sin pappa också. Men deras far förstår inte att han kanske behöver mera tid med mig ett tag just nu och borde få bo här mer. Men den dagen kommer väl då han ser till pojkens bästa, bara det inte gått för långt tills dess. Det ordnar sig nog, eller klart att det gör men som mamma blir man otroligt orolig när ens barn är så känsligt som Mario är.

Frågan är vad vi ska hitta på idag, kollade på biljetter till snövit men dom var slutsålda och då jag inte har någon bil hemma så får vi hålla oss inom Alingsås. Jag måste dessutom ta hänsyn till min gravida kropp och inte göra något så jag får ont för det resulterar bara i att jag blir irriterad och grinig. Så vi får se vad vi hittar på för något.

Fastän jag bara är i vecka 16 känner jag mig redan höggravid, allting värker och för varje dag blir kroppen mer och mer som en höggravids kropp. blää, vill att denna graviditeten ska vara över snarast så att jag kan gå tillbaka till mitt vanliga jag med mina vanliga tankar och känslor igen, vilka är noll men i alla fall. Jag kände fosterrörelser för ca en vecka sedan, då kände jag det i ett par dagar, inte speciellt mycket utan bara lite diffust och nu känner jag ingenting vilket gör mig så otroligt jävla nervös. Ständigt tänker jag på att bebisen är död, vilket blir ångest som leder till att jag blir arg, irriterad och ledsen men att jag blir ledsen vill jag inte visa då jag inte vill oroa Peter så då blir jag bara ännu mera irriterad och stör mig på allt och alla. Hatar mig själv ännu mera osv, osv. Varför skulle denna ungen vara död egentligen? Jag gör ju allting rätt. Skulle det hända något kan jag inte göra något åt det ändå, jag försöker tänka så för det är det enda sättet för mig att klara av dagarna utan att ångesten tar överstyr. Men på måndag ska jag ringa barnmorskan så att dom får kolla bebisen så att jag kan bli lugn igen och lägga all energi på mina barn och min sambo.

Time to göra mig i ordning inför trippen till stan. //Lizette

Att leva med ADHD är inte alltid lätt, det är mer ett helvete än något som är positivt. Visst kan det vara bra att ha en massa energi och hålla igång hur mycket som helst. Men även det kan ibland bli för mycket ävenn för mig som lever med det. Andra har ofta klagat att jag blir för mycket,  vilket sårar mig väldigt mycket. Det är faktiskt inte mitt fel att jag har en diagnos. Det är något som jag har levt med i många år, denna ständiga “lugna ner dig lite nu, Lizette” “Det räcker nu”… Allt det har tagit hårt på mitt självförtroende och fått mig att mer eller mindre bli otroligt blyg och inte prata alls, i rädslan av att bli för mycket. Förutom bland dom människor som aldrig har klagat eller som verkligen accepterar mig för precis den jag är och hur jag är. Att jag inte alltid tänker på vad jag gör, eller hur jag gör det, säger det eller upplever det.

Jag känner ofta att jag inte passar in i olika sammanhang, i folkgrupper med vuxna människor till exempel. Där förväntas det att man är lugn, kan samtala om vuxna saker. Men sådana saker intresserar inte mig. Jag trivs bäst bland barn och bland vuxna som inte är så “perfekta” eller ska låtsas vara så perfekta. Jag kan inte vara mig själv  på sådana ställen och då blir jag tyst, känner mig otroligt falsk då jag inte alls är den jag egentligen är. Att sitta tyst, inte lägga mig i och ha en åsikt är inte jag. Men jag orkar inte gå in i diskussioner med vad andra kallar det “normala vuxna” för vi tycker alltid olika och mina argument är enbart psykologiska och handlar alltid om hur vi egentligen mår och att vi ska må bra. Så ser inte andra människor på världen. Det är jobbigt och hemskt.

Ständigt går jag och hoppas på att då, den dagen då jag börjar med min medicinering (metamina) att allting blir bra, att jag har lättare för att anpassa mig bland vanligt folk. Att kunna lyssna på allt någon säger istället för att komma bort i andra tankar eller rentav bara tappa uppmärksamheten. Detta är något som är helt normalt för andra, men ett jätte problem för mig. Man kan inte bara hoppa in i ett samtal heller där man bara har lyssnat på hälften av vad alla säger. Och man har inte lust att säga hela tiden, vad sa du innan? eller upprepa något som någon tydligen redan har sagt. Då är det lättare för mig att bara vara tyst och le eller vad som helst.

Whatever, känns som ett problem som aldrig kommer att lösa sig och jag tror inte att jag riktigt har accepterat min diagnos då jag bara har vetat om den i ett år nu. Om ett par år ser nog saker och ting annorlunda ut. Jag har ju trots allt växt upp och varit tvungen att lyckas med alla mina projekt osv utan att veta varför jag är som jag är eller tänker som jag gör och känner som jag gör. Det är väl nu livet bara kan bli bättre och bättre antar jag.

Jag har ju också turen och lyckan att ha en så snäll kille som accepterar mig precis så som jag är och aldrig klagar på mig och den jag är utan tvärtom gillar mig för  den jag är, med eller utan diagnos!! <3